Med valet i lasersikte.

Har du läst Lasermannen av Gellert Tamas? Om inte, så gör det. Den är välskriven, spännande och hyperaktuell. Alla skolelever borde läsa denna bok minst en gång. Så att vi inte glömmer. För det verkar ibland som att vi inte bara har glömt, vi förnekar dessutom all inblandning i vår egen historia. Och då pratar vi alltså 1990-talet, inte första eller andra världskriget.

I boken beskrivs ett skräckfyllt Sverige, ett land i förändring som desperat försöker hålla fast vid gamla trygga, trötta och slitna värderingar.

Här följer en kort sammanfattning:

Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg. Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen. (Seelig)

 Än har vi, tack och lov, ingen ny Laserman. Men alla de andra förutsättningarna finns där. Många som då röstade på Ny Demokrati visste nog inte riktigt vad de stod för eller varför de var rädda. De röstade för att det kändes som en sista utväg innan alla Sveriges städer, byar och samhällen var fyllda med människor som inte delade deras värderingar, som såg annorlunda ut, som levde på våra skattepengar, som tog våra jobb, som förstörde vårt kulturarv. Det var vanliga människor som röstade, uppskrämda av media, politiker, populärkultur och en stundande ekonomisk utsatthet. Tack och lov insåg de flesta ganska snabbt att Ny Demokrati var populistisk smörja, som aldrig skulle ha sett insidan av en plenisal.

Tyvärr kan vi inte pusta ut. Det som nu sker är på många sätt väldigt likt händelserna på 90-talet, men det finns en väsentlig skillnad. Läs sammanfattningen av boken igen. De som i dag är SD är alltså ett parti i direkt nedstigande led från rasistiska och Nazistiska organisationer. Ett mycket farligare alternativ med betydligt mer välslipad retorik och hårdare linje än vad som var fallet med Ny Demokrati.

Själv vacklar jag ständigt mellan de olika partierna som finns till buds. Politik är politik och demokratin fungerar hyfsat om de allra flesta är överens om att vara oense. Så länge det finns en dialog. Inga dolda identiteter med hatiska kommentarer, inga omskrivna partiprogram med avsikt att dölja, inga kostymklädda våldsverkare med intränade svar. Det enda jag är säker på är att när vi grundar våra val på rädsla, ignorans och hat kommer det att gå väldigt illa i slutändan. En röst på Ny Demokrati kändes säkert lika nödvändig och rebellisk på 90-talet som en röst på SD gör för vissa i dag. Men snälla, tänk efter en gång till. Vill vi verkligen ha människor vars hjärtefråga i grund och botten handlar om rädsla och osäkerhet på styrande och lagstiftande positioner i Sverige?

Avslutar med ett utdrag från Wikipedia:

Sverigedemokraterna bildades lördagen den 6 februari 1988. Partiets grundare och tidiga förgrundsgestalter utgjordes till viss del av personer tidigare verksamma i nationalistiska och rasistiska partier och organisationer som Framstegspartiet, Sverigepartiet och Bevara Sverige Svenskt, däribland Leif Ericsson. En av partiets tidiga ordförande, Anders Klarström, var tidigare aktiv i det nazistiska Nordiska Rikspartiet. Partiet kännetecknades inledningsvis av högerextremism och aktivism.